Skriver i GT/Expressen: Tryggheten i Göteborg förtjänar större satsningar

Gustav Adolfs torg. Brunnsparken. Lejontrappan. Kungsportsavenyen. Drottningtorget. Alla centrala platser i hjärtat av Göteborg där göteborgarna rör sig varje dag. Platser där man väntar på spårvagnen, tar en glass i solen eller möter upp vännerna för en kväll på stan i innerstaden i vårt vackra Göteborg.

Dessa platser är tyvärr också tillhåll för något helt annat. Det är platser för grupperingar av ungdomsgäng. Bänkar som helt ockuperats av EU-migranter med nedskräpning som följd. Platser för helt öppen och omfattande narkotikahandel, missbruk och fylleri. Passerar vi Gustav Adolfs torg på trappen upp mot maktens korridorer, möts vi alltsomoftast av doften från hasch. Unga män som helt enkelt sitter utanför Stadshuset och röker på och brukar diverse narkotikaklassade preparat. Innanför väggarna sitter Göteborgs styrande politiker under ledning av Socialdemokraterna tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Man kan fråga sig om deras kommunalråd och tjänstemän blundar och håller för näsan när de går därifrån.

Jag blundar inte. Jag ser och möter problemen i city varje dag i mitt yrke som ordningsvakt. Det vi nu ser växa fram mer och mer i Göteborgs innerstad är inget nytt. Det har pågått i ett antal år, men dessvärre inte minskat även om vi gärna vill tro det när vi läser diverse inlägg i media från den styrande rödgrönrosa minoriteten. Vi läser dessutom ofta om alla de satsningar som görs och som de rödgröna säger sig vara mycket stolta över. Man säger sig arbeta aktivt med frågan.

Vad är att ”arbeta aktivt” med en fråga som så många göteborgare uppfattar som så viktig, när vi samtidigt ser att verkligheten är en helt annan än vid ett skrivbord innanför väggarna på Stadshuset i Göteborg? De satsningar som görs är uppenbarligen inte tillräckliga.

Bänkar och mötesplatser i all ära, men det krävs mer och annat än så. När Moderaterna tillsammans med allianspartierna tar upp förslag om fler trygghetsvakter i form av ordningsvakter och väktare i Göteborgs innerstad för att öka tryggheten, så blir svaret negativt. I stadsdelsnämnden Centrum behandlades nyligen en remiss på en motion från Liberalerna i kommunfullmäktige om fler trygghetsvakter i Göteborg. Förslaget föll inte ut positivt och röstades ned av de rödgröna i nämnden. Rädslan för trygghetsskapande åtgärder, som dessutom har befogenheter och utbildningar i att ingripa, är förvånansvärt hög när det egentligen är utvecklingen i centrala Göteborg som borde oroa de styrande politikerna.

Motiveringen till att avstyrka förslaget var i huvudsak att vakter inte skulle ersätta polisen. Alliansen är tydlig med att vakter på intet sätt skall ersätta polisen. Det är nämligen helt omöjligt. Både väktare och ordningsvakter har rapporteringsskyldighet till polismyndigheten vid ingripanden och åtgärder. Däremot så är trygghetsskapande åtgärder med vakter ett viktigt komplement för att göteborgarna och de som besöker Göteborg skall kunna känna sig trygga när de rör sig i staden, såväl dagtid som kvälls- och nattetid. Kan ordningen, tryggheten och säkerheten upprätthållas med enkla medel, så kan brott också förebyggas direkt på plats.

Ser vi till landet i stort så är polistätheten i Sverige den lägsta på tio år. Rekordmånga poliser lämnar i dag yrket samtidigt som rekordmånga utbildningsplatser vid polisutbildningen står tomma. Moderaterna föreslår 10 000 fler poliser fram till år 2024 med ökade resurser och betald polisutbildning. Dessvärre kan inte verklighetens Göteborg vänta till år 2024. Konkreta insatser behövs nu och helst i går. Att fortsätta blunda är att kapitulera för verkligheten.

Några av de konkreta förslag för ett tryggare Göteborg som Moderaterna föreslår är: Lokalt tiggeriförbud i Göteborg. Fler platser som förordnas enligt lagen om ordningsvakter, där patrullerande ordningsvakter kan sättas in. Kameraövervakning i city för ökad trygghet.

Vår stad skall vara en trygg och vacker stad att besöka, leva och bo i. Man skall inte behöva titta sig över axeln och vara rädd i vårt Göteborg. Då är friheten inskränkt.

Tankar kring varför Sverige bör införa ett nationellt tiggeriförbud

“Vi kan inte förbjuda fattigdom” är ett vanligt mantra i debatten om nationellt tiggeriförbud. “Människor har rätt att be om hjälp. Förbjuder vi tiggeri så förbjuder vi även olika former av pengainsamlingar till hjälporganisationer”, är andra argument som förs fram av motståndarna till ett förbud mot tiggeri.

Här har man rört sig från det egentliga ämnet och problemet, helt enkelt för att grundfrågan fortsatt är oerhört känslig.

Att förbjuda tiggeriet handlar om flera saker. Det handlar om ett beteende som inte bara är ovärdigt och försätter utsatta människor i en permanent situation av utsatthet och fattigdom, utan även om ett beteende som vårt samhälle inte kan acceptera.

Desperationen att få tag i pengar gör tiggeriet mer aggressivt i den meningen att tiggarna tar till medel som allt mer liknar ofredande och förargelseväckande beteende. Tiggare som sticker muggar under näsan på människor som sitter och äter på uteserveringar och på restauranger i köpcentrum, tiggare som går fram till matgäster och frågar om de får äta upp resterna medan matgästen fortfarande äter.

Dessa utsatta människor vill dessutom inte hörsamma när vakter gång på gång får säga åt tiggaren att gå därifrån och gå någon annanstans. En stund senare är de tillbaka igen och igen och igen.

Med tiggeriet på våra gator och torg följer också illegala bosättningar, sanitära olägenheter, felparkerade fordon på våra parkeringsplatser som människor bor i, offentliga toaletter som används på ett icke-sanitärt sätt och inte minst – mänskligt och ovärdigt lidande.

Problemen försvinner inte för att politiker inte kräver krafttag utan ökar snarare för varje år.

Näringsidkare i form av butiker och restauranger tvingas använda sina trygghetslarm eftersom en tiggare blockerar ingången till butiken, sitter utanför och stör inpasserande eller rent av kommer in och fyller på en mugg kaffe och går ut och sätter sig utan att betala. Hotell tvingas att hyra in vakter för att hindra tiggare från att komma in och ta av frukostbuffén och låna hotellgästernas toaletter, helt utan att betala för sig. Det är även känt att tiggeriet allt mer kopplas till människohandel och prostitution i ett desperat försök att få tag i pengar. Inte sällan utnyttjas tiggare av kriminella.

Arbetsgivarorganisationen Svensk Handel välkomnar ett tiggeriförbud, bland annat just eftersom tiggeriet skapar otrivsel i och i anslutning till butiker och restauranger.

En samhällsutveckling av det här slaget kan Sverige inte acceptera utan måste likt de flesta andra länder i Västeuropa, ta till åtgärder för att få bort tiggeriet. Att samtidigt sätta press på de länder i EU-samarbetet som inte klarar av att ta hand om sina mest utsatta medborgare som istället söker sig till länder där inga åtgärder vidtas, är nödvändigt och kräver handling, inte bara ord.

I Sverige var det fram till år 1964 förbjudet med så kallat lösdriveri. Detta förbud togs sedan bort, delvis för att Sverige införde de sociala skyddsnät och system för att ingen i Sverige skulle behöva tvingas ut på gatan för att tigga.

Dessa system lever kvar idag och kan diskuteras, inte minst så måste arbetsmarknadspolitiken och hur vi kommer bort från den omfattande bidragspolitiken, debatteras och förändras. Samtidigt räknas Sverige som ett av de länder i Europa som har de mest generösa systemen. I ett sådant samhälle skall gatutiggeri inte accepteras.

Ett tiggeriförbud skickar en tydlig signal om att det är utbildning och arbete som bygger vårt land starkt och att tiggeri aldrig kan vara utvägen för människor som väljer att komma hit.

Idag har alla EU-medborgare rätt att vistas i ett annat EU-land i tre månader. Därefter så krävs någon form av etablering. Utbildning, arbete, boende etc. Detta som en del i den fria rörligheten som EU-samarbetet till stor del vilar på. Denna frihet kräver ansvar men just nu missbrukas privilegiet med fri rörlighet när människor uppehåller sig i landet långt över tidsgränsen utan att Sverige har möjlighet att kontrollera detta.

I jämförelse med den senaste tidens åtstramade migrationspolitik med ID- och gränskontroller och vad som gäller med tillfälliga- och permanenta uppehållstillstånd, framstår dagens åtgärder gentemot EU-medborgare som lika med noll och ingenting.

Det är dags att Sverige agerar och inte lutar sig mot diverse utspel som än så länge inte lett någonstans. Tiggeriet är ovärdigt och hör inte hemma i Sverige.

*Utdrag ur texten har publicerats i Säffle-tidningen tillsammans med Hampus Magnusson (M)